Den biologiska grunden för psyket

 

 

Vad händer i ditt sinne och i din kropp när du läser en dikt? Dina ögon rör sig och samlar in information, den bearbetas i hjärnan och där sker något som gör att du upplever och känner något, kanske känner med den beskrivna personen och upplever det som om det vore en verklighet, vilket det ju i och för sig också är.  Att du kan allt detta har sin grund i hur du är skapt och fungerar, från minsta atom till hela  kroppen, och i denna funktion finns även den mera abstrakta själen.

 

Genetiken

Den biologiska grunden för psyket kan sägas vila på några hörnstenar: Det genetiska som anger hur allt ska vara konstruerat, Det anatomiska som visar hur det är strukturerar, det fysiologiska som visar hur det funkar biokemiskt och det psykologiska som visar vad det är bra till.

 

Nervystemet

Nervsystemet är en del av det anatomiska och fysiologiska. Dess struktur kan delas upp i perifert och centralt nervsystem (PNS och CNS) där det senare handlar om hjärnan och ryggradens nerver och det förra om resten av nervsystemet. Som start och ändpunkter på nervsystemet har vi sinnesorgan respektive muskler, körtlar och immunsystem.  Det sympatiska systemet är huvudsakligen aktiverande och drar igång verksamhet när vi behöver fäkta eller fly. Det parasympatiska är för en mera lugn tillvaro.

 

Någon information från omvärlden samlas in, bearbetas, och information sänds till bl a muskler som sätter vår kropp i rörelse.  Grundprincipen är densamma för alla djur, skillnaden är förmågan att ta in information, att bearbeta den och att i att styra muskler.

 

Hjärnan

Centralt i denna process finner vi hjärnan, som egentligen inte är en och ett antal hjärnor eller snarare ansamlingar av nerver. Man kan betrakta vårt CNS som en lång sträng av nerver i vars ena ände vi har ett antal större hjärnor i huvudet. Vi kan beskriva dem som bakhjärnan, mellanhjärna och storhjärnan och därtill bihanget lillhjärnan. Det vi vanligen tänker på och avbildar när vi pratar om hjärnan är storhjärnan med den veckade hjärnbarken.

 

Medan ryggradens nerver främst handlar om att behandla enkla reflexer och vidaresändning av information har bakhjärnan viktiga funktioner  som puls och andningsfrekvens, reglering av sömn och vakenhet. Lillhjärnan har traditionellt mest ansetts ha till uppgift att finjustera våra rörelser, exv. handens rörelser när vi skriver eller pillar med små saker, eller dansar eller utöver idrott med hela kroppen, men har på senare tid även visat sig ha viktiga minnesfunktíoner, inte minst för rörelseminnet.

 

I mitthjärnan finns ett område som kallas nätverksformade eller retikulära området. Det reglerar framför att vakenheten och styr strömmarna av information till och från hjärnan och kroppen. Om detta område skadas så kan hela kroppen inklusive stor/framhjärnan vara helt oskadd men personen ifråga kommer att ligga i koma och inte vakna så länge detta område inte fungerar.  Med elektrisk stimulering av detta område, vilket undersöktes redan på 1940 talet kunde man åstadkomma att en vaken katt föll i sömn eller att ett djur i sömn blev klarvaket.

 

Framhjärnan består av flera delar: Thalamus är en omkopplingsstation som fördelar impulser vidare upp till stora hjärnans bark och vice versa. Den är funktionellt uppdelad och strukturerad på ungefär samma sätt som storhjärnan.  Hypotalamus ligger under talamus och spelar en viktig roll i emotion, motivation, sex, temperaturreglering mm. Vilket visar sig i att skador i en del av denna del kan göra att mannen helt tappar intresset för sex medan en annan del kan göra att man äter kopiöst.

 

Limbiska systemet, omfattar bl a Hippocampus (ordet betyder sjöhäst) som har en c formad utbredning. Skadas Hippocampus så kan inlärningsförmågan försvinna, dvs. man kan inte lära in nya begrepp men nya muskulära rörelser kan läras in. Ett exempel på en sådan person var en man som kunde minnas allt fram till skadan men därefter inget nytt. Personen ifråga var alltså historielös från den tidpunkten och allt som hänt honom eller i världen därefter kunde han inte minnas. Amygdala ligger nära ena änden på Hippocampus och har emotionella funktioner. En modig katt som elektriskt stimuleras i ett visst område i amygdala kommer plötsligt att bli skräckslagen. Även ilska kan skapas från detta område.

 

Storhjärnan brukar indelas i områden kallade lober. Framtill finns frontalloben, därefter parietal-loben och i nacken occipital-loben. Vid sidorna finner vi tinningloberna.  Ytan är veckad med fåror och åsar med olika namn. Centralfåran är ett viktigt landmärke såtillvida att framom den är det främst styrning av muskler och planering av aktivitet, inklusive moraliska regler, medan bakom den främst är områden för behandling av information från sinnesorgan. Motorkortex som styr mer än 600 muskler, har jobbet uppdelat i olika regioner där olika delar av kroppen tillmäts olika styr yta och betydelse. Ansiktet och handen upp lika mycket plats och kapacitet som resten av kroppen.  Ungefär detsamma gäller för området bakom centralfåran som tar hand om känsel från olika delar kroppen.

 

Vår språkliga förmåga är beroende av att vi både kan höra och tolka det vi hör, och av att kunna styra de muskler som har med talandet att göra. Barbetning av det hörda sker i Wernickes area i tinningloben med talandet planeras i Brocas area frontalt (framför centralfåran) vilket sedan detaljregleras av muskelstyrningen i motoriska barken.

 

I det stora hela är andra djur såsom hundar och katter uppbyggda på samma sätt. Det som i stort skiljer är hur stora proportionerna är i olika delar av hjärnan. Ser vi till frontalloben så har vi människor närmare 30 procent av ytan där medan det för aporna är drygt hälften så mycket och endast en fjärdedel så mycket för hunden och en åttondel för katten. Det torde spegla något av förmågan till planering och bedömning.

 

Storhjärnan består av två halvor, nästan som i en valnöt, och de båda halvorna är förbundna med främst en stort nervkabelstråk som kallas corpus callosum. Det gör att de båda hjärnhalvorna kan snacka med varandra. Om man nu skär av de här nervkabelstråket så upphör in stort denna förmåga att utbyta information. Det har skett med patienter som haft svåra anfall av epilepsi i akt och mening att lindra deras besvär. Dessa s k split brain patienter fungerar till det mesta normalt men i vissa lägen uppträder en del egendomligheter när de båda hjärnhalvorna var för sig försöker bestämma.

 

Det sker en korsning av nervsignaler så att informationen från och till vänster hand bearbetas av höger hjärnhalva och höger hand av vänster hjärnhalva. När det gäller synen så är det vänster synfält som bearbetas i höger hjärnhalva och höger synfält i vänstra hjärnhalvan. De här egenskaperna fungerar som en bas i olika typer av experiment och undersökningar .

 

Den vänstra hjärnhalvan är normalt sett bäst på vissa delar av språkbehandlingen, även teckenspråk, medan höger hjärnhalva är bäst på andra delar av språket. Det höger halva är bäst på är bl a språkmelodi. Vi finner här även en medelvärdesmässig skillnad mellan könen. Kvinnorna använder i större utsträckning sig av båda hjärnhalvorna i språkbehandlingen än vad män gör.

 

Hjärnan har en egenhet att anpassa sig efter omständigheterna. Det börjar redan med spädbarnen där de nerver som inte används dör medan de som används mycket utvecklar många kontakter med andra nerver. Det där fortsätter i hela livet men anpassningsförmågan försämras en hel del med åren. Ett litet barn som får en svår skada i vänster hjärnhalva kan ändå få ett fullgott språk eftersom höger hjärnhalva tar över vänsterhalvans funktioner medan en vuxen som får samma skada inte kan återhämta sig annat än i mindre grad. All  mental aktivitet är dock bra och utvecklas hjärnan, även hos gamla människor.

 

Nervsystemet samverkar med de endokrina systemen och med immunsystemen i kroppen. Hur det går till är inte helt klarlagt men det finns en hel del studier som visar på samband mellan själsliga tillstånd och sjukdomsutveckling. Troligen finns även här genetiska skillnader.

 

Generna är bärarna av arvsanlagen. Generna utgöres av delar av DNA strängarna som, när de rullat sig samman i avlånga nystan kan färgas och ses i vanliga ljusmikroskop, därav deras namn: Kromosomer. Soma är kropp och ordet betyder färgbar kropp. Varje cell hos människan har DNA och numera är hela människans DNA struktur kartlagd, men fortfarande vet vi inte vad all denna information betyder annat än till en försvinnande liten del.

 

I framtiden kan vi förvänta oss att allt fler gener för psykologiska ärftliga egenskaper kommer att upptäckas och långt in i framtiden kommer säkert genetisk ingenjörskonst att ge möjlighet till förändringar av psykiska egenskaper hos såväl kommande generationer som bland levande människor.

 

Fram till dess är tvillingstudier en av de främsta metoderna för att få en uppfattning om hur stor inverkan arvet respektive miljön har på ett visst beteende. Grunden för denna metod är att enäggstvillingar har identiskt lika arvsanlag. I de fall tvillingarna blivit bortadopterade efter födelsen till olika hem kan man sedan undersöka och jämföra de båda tvillingarna. Heritabilitetskoefficienten är ett mått på det genetiska inflytandet på ett beteende. Är koefficienten 0.5 så är 50% av beteendet förklarat av genetiska skillnader mellan grupper, inte mellan individer. Konkordansen är ett annat mått på relationen genetik och miljö.

 

Utvecklingen går snabbt inom såväl det genetiska området som inom hjärnforskningen. Under de senaste decennierna har människans DNA kartlagts, nu återstår ”bara” att ta reda på vad all denna kod betyder. Men även den utvecklingen är i full gång och ständigt tillkommer ny kunskap. Hur denna kunskap kommer att användas vet vi inte, men troligt är att den kommer att både brukas och missbrukas. Den kommer inte bara till att kunna användas till fosterdiagnostik utan även till att förändra (vissa kanske skulle säga förädla) anlagen hos kommande generationer. I bästa fall leder det till fler sorters människor och mer variation men förändringarna kommer kanske även att följa modenycker. Människor har alltid manipulerat sig själva och så kommer de nog också att göra i framtiden.

 

När det gäller hjärnforskningen och neuropsykologin så har det skapats många nya redskap som ger oss möjlighet att allt mer förstå vilka delar av nervsystemet som är aktiva vid olika psykiska aktiviteter. Den funktionella hjärnavbildningen  använder sig bl a av PET (positron emissionstomografi) kameror där en radioaktiv isotop förs in i blodet, via injektion eller inandning, som ger avger positroner som i sin tur kolliderar med elektroner i hjärnan och som då ger upphov till gammastrålning som i sin tur kan mätas av detektorer utanpå  huvudet. Vitsen med detta är att man får en uppfattning om hur mycket mer eller mindre blod som strömmar genom hjärnan vid olika psykiska tillstånd och det ger en uppfattning om hur mycket den delen av hjärnan jobbar. Hjärnan är ju beroende av syre och socker för att fungera vilket den får genom blodflödet. En femtedel av allt syre vi inandas förbrukas av hjärnan. PET används dock inte bara för att studera blodflöde utan också för att studierna hur mycket neurotransmittorer som frisläpps och tas upp.

 

Magnetkamera (fmrifunctinal magnetic resonance imaging) är en annan metod. Den mäter hur mycket överskott på syre det finns i aktiva regioner av hjärnan. Det brukar finnas mer av det när den delen är aktiv.

 

EEG (elekro-encefalo-grafi) är en mera passiv metod som mäter de elektriska spänningarna utanpå skallen och som bildas av nervernas aktivitet i hjärnan. Det görs med små metallbitar,  ”antenner”, som tejpas fast på skallen och i vilka det uppstår en ström när spänningen ändras. Den strömmen förstärks och kan sedan få  en skrivare till att skriva ut en kurva över spänningsvariationerna eller lagra dem på annat sätt.

 

På liknande sätt kan man mäta de magnetiska kraftfälten som alltid åtföljer de elektriska spänningsvariationerna och det gör man med MEG (magnet-encefalografi).  Ytterligare en annan metod är TMS (transcranial magnetic stimulation) som med ett kraftigt magnetfält kan påverka vald del av hjärnan så att den normala hjärnaktivitet störs ut och därmed kan man simulera en regional hjärnskada.

 

Vår kunskap om sambandet mellan kropp och själ ökar ständigt och den som kunde se i en kristallkula skulle säkert bli väldigt förvånad.

 

© Lars Benthorn

 

 

Tips på fördjupningslitteratur

 

Nyberg, L. (2002). Kognitiv neurovetenskap. Studentlitteratur (www.studentlitteratur.se)

Kalat J.W. (1995). Biological Psychology. ISBN 0-534-211108-9

Grof. Människans okända världar. Berlings

Banich, M.T. (2004). Cognitive Neuroscience and Neuropsychology.       Houghton Mifflin. ISBN 0-618-12210-9

Sachs (1987). Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt.

Eysench: Psychology, Studentlitteratur.