Varseblivning och Perception

 

Att ha alla sina sinnen i fullt bruk räknas som fullt normalt och några sinnen därutöver räknar vi inte med. Om nästan alla människor hade varit döva hade dövhet varit helt normalt och hörande mycket ovanligt och märkligt.

Helen Keller var både blind och döv. Hennes värld fick byggas upp av de övriga sinnena och man kan förstå att det inte var helt lätt. För att ta del av sin lärarinnans tal fick hon med fingrarna känna på hennes läppar och därav tyda budskapen. För Helen var begreppet rinnande vatten obegripligt tills hon fick känna vattnet rinna över sin hand.

 

På liknande sätt finns det människor som har hela eller delar av andra sinnen borta. En fall med en dam beskrivs av Sachs (i boken Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt) och henens problem var att hon hade förlorat proprioceptionen, dvs förmågan att få information av musklers och senors spänning och hon hade därför ingen uppfattning om var armar och ben fanns någonstans. Normala människor är ju väl medvetna om var de har sina armar och ben även när de blundar eller är i ett beckmörkt rum. Det var bara genom att använda annat sinne, som att titta på sina armar och ben, som hon kunde veta var de fanns. Bara en sådan sak som att gå och promenera innebar att hon fick titta på var benen befann sig. Gången blev ofta vinglig och många trodde hon var berusad.

 

Varseblivning

Världen omkring oss uppfattar vi som fysikalisk. Ljuset är elektromagnetiska vågor som förflyttar sig med ungefär trehundratusen kilometer per sekund. Det synliga ljuset är en del av hela det elektromagnetiska spektrat. Bland de våglängder som är kortare än synligt ljus finns radioaktiv strålning och bland längre våglängderna finns mikrovågstrålning och radiovågor. Det enda sättet för oss att "se" de våglängderna är genom att omvandla det till ljus dvs. våglängder vi kan se.

Men för att se krävs även att de elektromagnetiska vågorna påverkar kemin i vårt öga och att den förändringen ger upphov till nervsignaler som färdas vidare till hjärnan.

 

Ljudet är däremot tryckvariationer i luft eller annat medium och här har vi andra känselkroppar i örat som omvandlar till nervimpulser som färdas till andra platser i hjärnan än ljusets. Nu är det inte bara örat som kan uppfatta dessa tryckvariationer utan även känselkroppar i huden och i kroppen. Slår man på en stor trumma kan man känna det i magen och lägger man fingrarna på ett musikinstrument kan man känna ljudet i fingrarna. Ljudvågorna utbreder sig i luft med ungefär 300 meter per sekund och frekvensen, mätt i Hz =Hertz, är antalet vågtoppar som passerar varje sekund och ju fler som passerar ju högre uppfattas tonen vara.

Vi människor kan uppfatta från ungefär 40 Hz (de basigaste) till ungefär 20.000 Hz (de pipigaste). Äldre har som regel mindre omfång. Dessutom kan vi med hörseln avgöra hur starkt ljudet är, dvs. hur höga vågtopparna är = hur högt trycket är.

  

Ögat är en uppfinning av naturen som har utvecklats i flera steg. Från början var det en del ytligt liggande celler som reagerade på ljus och förmådda skapa nervimpulser av det. Även väldigt enkla små djur kan ha sådan förmåga som de pyttesmå fototropa djuren i haven som vandrar mot ytan och djupare allt eftersom mängden ljus varierar.

 

Sedan har dessa delar blivit allt mer i grop tills det klotformade öga vi har nu skapats. Ljuset passerar inom genom den lilla pupillöppningen och genom linsen som likt ett förstoringsglas bryter samman ljustrålarna till en punkt i botten på ögongloben. Där passerar ljuset igenom nervceller tills det når de ljuskänsliga cellerna (stavar och tappar), som kemiskt reagerar på ljuset och sedan påverkar nerverna att sända nervsignaler. Det finns 120 miljoner stavar och 6 miljoner tappar i ögat och från ögat går det 10 miljoner nervtrådar till hjärnan. Det säger sig själv att många ljuskänsliga celler får samsas om en nervtråd.

 

Det ställer där nervtrådarna lämnar ögat har inga ljuskänsliga celler och på den ytan är vi blinda. Normalt upplever vi inte denna blinda fläck eftersom hjärnan kompenserar för den men genom ett experiment med en prick och ett kryss på ett visst avstånd från varandra kan man övertyga sig om att den blinda fläcken finns. I själv verket kan det finnas en hel del andra små blinda fläckar som vi inte märker.

 

Det stavarna ger oss är främst svart vitt seende utan färger men då stavarna är 500 gånger ljuskänsligare än tapparna så är de bra att ha i svag belysning. Nu ser ju de flesta människor även med färg och hur det går till har det funderats mycket kring. För ett par hundra år sedan visste man att de tre färgerna blå grön och röd kunde additivt kombineras till mängder med färger. Young Helmhotz trikromatiska teori bygger på att det finns tre olika ljuskänsliga celler i ögat som tillsammans ger upphov till alla färgerna vi kan se.

 

Nu var det bara ett problem med denna teori och det var att det fanns röd grön färgblinda som ändå kunde se gult som kommer av en kombination av dessa färger. Dessutom har vi fenomenet med eftereffektfärger, för att praktiskt prova detta. Därför kom det fram en ny teori av Hering år 1870 som kallades opponent process teorin. Enligt denna teori har kan var och en av de tre slagen av tappar reagera på två olika färger: röd eller grön, blå eller gul, svart eller vit (se fig. 4.12).

Inte heller denna teori visade sig vara helt rätt. Istället blev det en tvåstegsmodell kallad dual process teorin som bäst kunde förklara färgseendet. Första steget är som i den trikromatiska teorin medan andra steget består av nervceller som fungerar som i opponent process teorin. Stöd för denna teori finns bland annat i mätning av nervaktiviteten i ögat med hjälp av mikroelektroder (i princip små nålar som man kan avläsa elektriska spänningar/nervimpulser med.

 

Örat är som bekant det organ vi mestadels hör med. Ytterörat är som en speciell tratt som fångar in ljudvågorna där de träffar trumhinnan som börjar vibrera och via tre små ben överförs med förstärkning rörelserna till en annan hinna kallad ovala fönstret. Bakom denna hinna finns ett avlångt avsmalnande vattenfyllt rör kallat hörselsnäckan eftersom det till formen liknar en snäcka.

 

Hur bär sig nu örat åt för att förvandla ljud med olika tonhöjd och volym till nervimpulser att skicka vidare till hjärnan? Inne i det där vätskefyllda röret finns små hårceller som likt sjögräset kan vaja fram och åter. Det sker genom att ett membran i röret vibrerar i takt med ljudvågorna. När hårcellerna böjs så frigörs kemikalier (neurotransmittorsubstans) som när de tas upp av nervcellen åstadkommer nervimpulser som går till hörselområdena i hjärnan, bl a i temporalloberna där informationen vidare bearbetas.

 

Enligt frekvensteorin motsvaras 50 ljudvågsvängningar av 50 nervimpulser. Problemet med denna teori är att nerven inte kan fyra av hur många nervimpulser som helst per sekund. Det tar ju en viss tid för jonpumpen att på nytt åstadkomma spänningen på 0.07 volt och göra nervcellen redo för en ny nervimpuls. Därmed skulle vi inte kunna höra toner till höger om mitten på pianots klaviatur. Bekesy (1957) visade genom experiment en annan metod att koda av högre toner. Via små uppborrade hål i snäckan kunde han med mikroskop se hur ljudvågen i vätskan fick sitt starkaste utslag vid olika delar av röret. Olika nerver kan därmed sända information från olika delar av snäckan till olika delar av hörselområdena i hjärnan och via platsen kan hjärnan avgöra hur höga tonhöjder ett ljud har.

Dessa båda teorier komplettera varandra så att den ena visar hur vi får in låga toner och den andra hur vi får in höga toner. Något av en parallell till de båda teorierna om färgseende.

 

Hörsel och synnedsättningar är inte helt ovanliga. Allt för ofta skadas hårcellerna i örat av allt för höga ljud och resultatet blir att man inte lägre hör alla toner, eller i vart fall hör dem mycket mera svagt. Dessa skador kan man se i mikroskop. Synskador kan ske på flera sätt, exempelvis genom att man blir bländad av att se in i solen med oskyddade ögon, eller av näthinneavlossningar där större eller mindre delar av synfältet försvinner. Ibland kan man med laser "svetsa" fast det igen men det är inte alltid det lyckas.

 

Hjälpmedel för hörsel och syn finns av flera slag. Hörapparater är ett sätt att förstärka ljudet in i örat, andra metoder kan innebära inoperering av elektroder i hörselnerven men det ger bara mycket spartanskt ljud. Det finns andra hjälpmedel där man exempelvis kan se med hjälp av andra sinnen som de taktila för tryck smärta värme och kyla eller med kroppssinnen. Balanssinnet är ytterligare ett sinne med säte i innerörat.

 

Lukten och Smak är kemiska sinnen som reagerar på kemiska lösningar: salt, sött, surt och beskt samt mängder med olika slag av molekyler i luft.

 

Perceptionen

Perception är bearbetningen av sinnesintrycken så att det blir en hel upplevelse. Det är en process om bearbetar, sorterar och strukturerar informationen som kommer från sinnesorganen efter en första grundläggande bearbetning av primära sinnescentra i hjärnan. Bottom up och top down processer är två begrepp där man antingen utgår från delarna och sätter samman en större helhet eller utgår från förväntningar och helhetsbegrepp för att bearbeta inkommande information.

Vi kan i viss mån styra vad som ska sorteras bort eller fokuseras på i denna process, bl a med shadowing . Olika faktorer i omgivningen och i vår personlighet och humör styr uppmärksamheten. Ett sätt att strukturera är att göra det via likhet, närhet, slutenhet och kontinuitet som gestaltpsykologerna formulerade i sina gestaltlagar . Vi gör hela tiden gissningar om vad det är vi ser eller kommer att se. Via vår erfarenhet och det vi har i minnet gör vi slutledningar och får förväntningar (bl a i form av scheman) om vad det är som vi upplever.

 

Redan från bardomen har vi lärt oss att föremål har en viss konstanthet oavsett från vilket håll eller på hur långt håll vi ser dem. För det mesta korrigerar vi helt rätt informationen så att en vettig konstans erhålles. Men ibland tolkar vi informationen fel och då uppstår.

 

För att avgöra djup och distans använder vi oss av ledtrådar som för det visuella kan innebära att nära föremål täcker de som är mera fjärran, liksom att föremål som vi vet är lika stora men som är mindre på vår näthinna i ögat är mera fjärran.

Ser och hör gör vi redan som spädbarn men eftersom hjärnan är så outvecklad och vår erfarenhet så liten så är det mesta tämligen obegripligt kaos. Först med erfarenhet som gör att det bildas förbindelser mellan nerver i hjärnan kan vi få en perception värd namnet. Hur viktigt det är med rätt stimulans under den första tiden visas av många olika experiment. Får vi inte den stimulansen kan det bli som för de pygméer som aldrig har upplevt långa avstånd och som därför inte utvecklat storlekskonstans. De finner till en början ett slättland mycket märkligt och inser inte att de små djuren de ser i själva verket är stora djur om än långt borta. Först med erfarenhet lär de sig det alla vet som levt med stora avstånd. Helt klart betyder de erfarenheter vi har i en viss kultur en hel del för hur vi har möjlighet att uppfatta vår omvärld

 

© Lars Benthorn,